En kvinna i huvudstaden och Livet :)

Har varit med yngsta dottern på restaurant. Så mysigt. Jag klämde i mig en fiskrätt och sen var jag proppmätt, men hon orkade både ganska mycket av en superstor pizza Margharita och sedan en Peach Melba, som var nästan lika stor som hon. 🙂

Efter maten gick vi en bit för att köpa en plånbok som hon hade sett. När vi hade handlat den och kikat lite i affären så skulle vi gå till hotellet. Det är ju ganska mycket folk som rör sig längs trottoarerna här i Aiya Napa , men plötsligt kom en liten kille i fyraårsåldern springande förbi oss, alldeles hysteriskt storgråtande och helt utom sig. Vi såg ingen vuxen som verkade komma efter,  så vi fick vända och kuta efter honom, innan han skulle springa rakt ut i vägen vid en korsning.

Där stoppade vi honom, fast han hade nog lärt sig att inte prata med främlingar för han ville springa vidare.Vi försökte prata med honom men han pratade polska (trodde vi), sen kom tre norrmän (två kvinnor) och försökte  också hjälpa till. Ingen såg någon orolig pappa, för så mycket förstod vi att det var sin pappa pojken hade varit med. Vi stod precis utanför en restaurant och en servitör kom efter en stund ut och undrade vad som stod på.

Det visade sig att det fanns en annan servitör som kunde ryska, eller något liknande iallafall(?), så de satte pojken vid ett bord med ett glas juice och då lugnade han ner sig. Sen blev hela restauranten engagerad, allas oroliga ögon riktade mot den stackars gråtande pojken och sedan såg vi ett armband på grabbens handled där det stod ett hotellnamn. Servitören som kunde ryska (eller något?) och såg ut som Antonio Banderas ringde hotellet, men ingen letade efter en pojke. Jag och dottern stannade kvar och satt hos grabben, medan norrmännen sprang för att se om någon verkade leta efter ett barn… Vilken cirkus. Och mitt i allt kom en ryss med fru och liten son. DE kunde prata ordentligt med pojken och göra sig förstådda, så vi fick veta att den lille hade varit med fyra vuxna, varav en pappa och två barn och tittat i affärer.

Jag kunde inte lämna honom förrän jag visste att pappan kom tillrätta, hur skulle jag ha kunnat sova då?! Och så till sist, efter någon timme, kom pappans kompis springande förbi i gul T-shirt och med vild blick och blev så glad när han fick syn på pojken. Då gick vi hemåt till vårt hotell, jag och dottern och jag höll på att börja gråta, man blir ju rörd och glad. Vi såg sen att pojken och ryssen sprang förbi oss och ropade på någon och DÄR var pappan. Han blev så jäkla glad, helt klart. Vilken känsla, kan jag tänka mig.

” You´re in a safe country”, sade servitören ”Antonio” och det stämmer nog riktigt bra.

Annonser

Kommentarer till: "Måste blogga av mig lite…" (2)

  1. Vilken känsla!!!!
    Dagens ära till er som gjorde denna underbara insats. Vad som helst kunde hänt den lille 😦
    Vår lilla treåriga tös försvann i typ 2 minuter idag och genast fantiserade jag om att någon tagit henne och skulle göra henne illa…..vilken lycka när den lilla skruttan i sin rödvitrutiga klänning kom med sin hand i pappas. Jag började nästa lipa också… 🙂

    Kram till er !

:)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: