En kvinna i huvudstaden och Livet :)

CIMG3318.JPG

Jag har hela våren och halva sommaren längtat så efter att åka iväg till en för mig ny grekisk ö. Alltid har Grekland haft en alldeles speciell plats i hjärtat, eftersom där är så fint, ovanligt härliga människor och riktigt varmt och skönt. Dessutom är det väldigt nära Sverige.

CIMG3289.JPG

Så kommer då äntligen dagen då vi ska åka iväg. Tre i familjen gör sig i ordning och jag duttar på mig själv lite parfym. Glömmer att det inte är samma som att spraya på lite lättsam doft och i taxin på väg till Arlanda får jag kväljningar av den tunga parfymen. Går in och tvättar av handleder och hårfästet i nacken när vi väl är på Arlanda…

På flygplanet, Novair, är jag supertrött och i slutet av den drygt tre timmar korta flygningen får jag stora fläckar framför ögonen, mår illa och blir helt kraftlös. Klarar snart inte att sitta upp och orkar inte ens sträcka mig efter knappen att kalla på flygvärdinnorna, men lyckas till sist få andra sömniga att vakna och trycka på knappen. Fantastiska flygvärdinnorna Frida och Annika kommer och tycker att jag ska följa med så att jag får ligga på ett par stolar där flygvärdinnorna håller till. Sedan minns jag inte mer förrän jag vaknar upp på golvet framför flygplanstoan och en av dem håller mina ben i 90 graders vinkel, samtidigt som de pratar lugnande och berättar att det är vardagsmat för dem att någon svimmar. Vilka proffs! Ingen på flygplanet går av hänsyn på toan när jag ligger på golvet och någon kommer fram och undrar om det behövs hjälp, men då är jag redan piggare. Vi sitter sedan tillsammans i flygvärdinnornas lilla utrymme och de pratar och berättar om sina resor och om livet för en flygvärdinna. Mycket intressant och jag piggnar snabbt till ännu mer efter att ha fått i mig lite juice och vatten. Troligen hade jag druckit för lite och inte varit uppe och rört mig någonting alls, vilket jag alltid gör vid längre flygningar och detta i kombination med stress dagarna innan resan blev en svimning.

CIMG3337.JPG

Vi kom efter ca 35 minuters transfer fram till hotellet Aegean Blue i Lambi på Kos. Superbra läge, en härlig strand både nära och en cykeltur bort ännu bättre, trevlig personal och fint och rymligt hotellrum. Några myror knatade omkring i köket, men jag hällde ut lite vitpeppar och sedan såg vi inte skymten av dem mer 🙂 Vi somnade ganska gott efter att ha anlänt vid midnatt och nästa dag gick vi till den närbelägna stranden, endast ca 80 meter bort. Upptäckte snabbt att jag hade 39 graders feber, så det blev en alvedon och skugga för mig. Kanske var det därför jag svimmade på flyget? Vi tog det därför extra lugnt denna första dag och jag orkade inte följa med ut och äta, utan åt på hotellrummet och var jättetrött av febern. Sedan när vi skulle sova blev jag dock plötsligt klarvaken, så konstigt, fast jag hade längtat efter att få sova! Det slutade med att jag ungefär klockan 1.10 tog en halv insomningstablett och blundade lite…

1.31 Det är helt kolmörkt i hotellrummet och vi vaknar av att det dånar  och skramlar enormt högt och sängarna skakar och hoppar omkring. Ljudet är så högt att vi måste skrika för att överrösta det. Jag har en fullständigt yrvaken panik och skriker ”Vad är det som händer?”. Min dotter ropar skrämt att jag måste titta ut och se vad det är, men jag kommer inte upp från sängen av kraften från jordbävningen, utan ramlar tillbaka när jag försöker att ta mig upp. Jag ropar att jag inte kommer upp, men dottern vill att jag tittar ut ändå och till sist tar jag mig upp och drar isär gardinerna, men ser ingenting. Det känns som om det går ett par minuter eller mer, men kanske är det bara 30 sekunder? Hjärtat hamrar och det instinktiva fokuset är på att vi ska klara oss tillsammans. Så plötsligt slutar oljudet och rörelserna i rummet, som har känts som att befinna sig i en ilsken, skramlande torktumlare eller en riktigt vild karusell.

Det blir helt tyst och alldeles lugnt omkring oss. Inte ett ljud hörs utanför heller. Det konstiga är att vi vet vad vi ska göra även om vi aldrig ens har funderat på att hamna i en jordbävning, trots en del resor genom åren, så vi tar oss upp och sliter på oss någon kjol och ett par shorts, sedan går vi barfota ut med mobilerna i näven (tänk att vi fick med dem! De är verkligen viktiga ägodelar!). Utanför hotellrummet är det kolmörkt och vi möter hotellgrannar som alla pratar lågmält med varandra och oss om vad var det som hände? Det måste vara en jordbävning, vi ska inte vara inne på hotellet då och vi vet alla att vi ska gå till utanför entrén.  Strömmen har tydligen gått på hela ön och några tänder mobilernas ficklampor. Mitt i allt är alla väldigt samlade, men vi är flera som skakar och fryser i den varma grekiska natten, troligtvis av chock. Efter någon timme tar några ut solstolar från hotellets pool, eller lägger sig direkt på marken. En del har enbart ett lakan omkring sig efter att ha väckts av jordskalvet och inte fått på sig några kläder. Den som jobbar på hotellet är en nattportier i 20-årsåldern, som är lika chockad som de flesta andra. Han verkar inte veta vad han ska göra, men efter ett tag kommer ett par till som hör till hotellets personal och de bestämmer sig för att ropa upp rum efter rum för att pricka av att alla mår bra. Två rum (de som bodde där alltså…) svarar inte och någon springer dit för att se efter, men de verkar inte vara på plats. Det är mörkt och mycket lågmält, några unga tjejer sitter på marken och spelar kort, andra är helt tysta och stirrar rakt ut, en barnfamilj försöker lugna sina barn och deras frågor, min dotter är trött och lägger sig ner på marken, jag är skakig men samlad och har svårt att inte gå fram och tillbaka mellan entrén och platsen utanför där vi alla samlas. Jag försöker att hitta info på nätet, täckningen är väldigt, väldigt dålig och jag vill tipsa Aftonbladet, så att de skriver om vad som har hänt och händer så att vi får INFORMATION, men det kommer inte fram! Vi är helt ensamma, många människor, på en kolmörk gata utanför ett hotell i natten och vi vet inte om det kommer fler stora skalv, större än detta på 6,7,  eller vad som ska hända. Ovissheten skrämmer. 

I fem timmar är vi utanför hotellet, alla vi. Efter ett par timmar springer vi, på egen risk, till hotellrummet för att hämta vatten, lakan, filt och mobilladdare, samt sätta oss snabbt på toan. Så här i efterhand konstaterar jag att vatten och lakan kunde ha delats ut av hotellpersonalen, men de var lika skrämda och oroliga som alla vi andra, så… 😦  Ingen av gästerna får gå in och lägga sig, ett par ordentliga efterskalv känns och alla skriker oroligt till. När det känns lugnare så tar vi en promenad runt ön.

Vi ser hur flera affärer har en stor del av sitt lager på golven, krossat porslin och andra varor. Människor sitter och ligger utanför hotellen, lågmält och samlat. Många fantastiska greker har redan börjat att städa upp och hjälpas åt i sina affärer och på gatorna, ett par ambulanser åker omkring och även någon polisbil. I övrigt är det ingen trafik.

Vi ser en gammal byggnad som har rasat och går förbi en nattklubb där det ligger stenar från väggen på marken. Det känns som ett intrång att fotografera för mycket, så jag försöker att göra det i smyg när det är läge.  I det här stadiet är vi lugna, till och med jag som blev mest skärrad och jag känner mig lite tacksam att vi och alla andra som vi ser mår bra, men inte helt pga efterskalven och oron över vad som har hänt och ska hända. Det känns väldigt osäkert och otryggt helt enkelt. Vi har inte fått någon information alls, förutom av de sms jag skickat och fått svar på av min syster.

Vid sjutiden får vi veta att myndigheterna säger ok till att vi går in på hotellet igen. Det är dags att ta igen förlorad sömn. I mitt huvud snurrar det av allt och alla frågor över vad som ska ske. Jag har hela tiden försökt att ta del av nyheter, laddat min mobil precis innanför hotellentrén samtidigt som jag har rusat ut ett par gånger vid efterskalven. Mitt hjärta pumpar intensivt som det aldrig har gjort förr och jag har svårt att somna. Lyckas dock sova ett par timmar till sist och det behövs inte mer för min kropp är på högvarv, helspänn av alla efterskalv. Vaknar ett par gånger av att jag kippar efter andan och tycker att hela jorden skakar.

Klockan 11.50 får vi ett sms från Apollo, efter över tio timmar!! Det kunde ha kommit långt innan, vad som helst, att mer infornation kommer t ex…! Allt är bättre än tystnaden. 

Varje sekund känns det overkligt, till sist stänger jag av mig själv på något sätt även om minsta litet ljud får mig att hoppa till och hjärtat att bulta. Dottern är mycket coolare och jag undrar om jag överreagerar ända tills jag får veta att flera ungdomar och äldre gett sig av hemåt till Sverige inom ett dygn. Vi alla reagerar helt klart olika! Jag vill prata och fråga, andra vill inte tänka på det utan gå vidare direkt. Sund reaktion, säkert det bästa, men trots att jag försöker så fortsätter jag att vara mycket rädd och hoppa till för minsta lilla ljud. Efter ett par dagar när det börjat lugna sig med jordens skakningar ger vi oss ut på promenad. Plötsligt när vi går förbi två affärer så skramlar och skakar allt till av ett kraftigt efterskalv på 4,9, så att människor i panik rusar ut ifrån affärerna och då känns det som att nu är det nog. Vi tar oss tillbaka till hotellet och letar intensivt efter en resa hem, men får vänta i fyra dygn till innan vi kan flyga tillbaka. Vi hyr cyklar och gör som vanligt under dessa dagar, men när kvällen närmar sig får jag alltid lätt panik och vågar inte sova. En väska är packad med vatten och lite kläder OM det kommer ett till stort skalv mitt i natten. Hjärtat har aldrig hamrat så mycket som under dessa dagar och jobbiga nätter. Det är den absolut värsta skräck jag har upplevt, den slår till i varje stund, vid minsta ljud och många gånger under den veckan vi var kvar på efterskalvens Kos. Man kan liksom inte gömma sig, eller ta sig till en säkrare plats, som ett berg eller så, utan det finns överallt…jorden och skalven och ovissheten om vad som ska hända vid nästa skalv. Ingen vet något. 


Vi åker till sist hem sex dagar innan vår resa skulle ha tagit slut. Känner mig tacksam för att vara hemma och att det gick så bra, men ändå otroligt ledsen för alla de som skadades, försvann och berördes av jordbävningen på Kos ❤️ Har aldrig ens tänkt på eller varit rädd för sådant, men nu blev det verkligt. Även inom mig var detta en resa, då det blir så tydligt vad som är viktigt i Livet. Läser dock hela tiden på Twitter, sidan Emsc, om jordbävningar och efterskalven på Kos. Läste även idag igenom min och syrrans sms när det hände och då blev det mycket känslor som kom upp, paniken över att inte veta något och inte få någon information! Att inte komma därifrån denna lilla ö. 

Nu har jag skrivit av mig och ska försöka att släppa detta. Kanske prata lite över ett glas vin med någon som undrar över hur det var där på Kos och jag hoppas innerligt att det inte blir fler stora efterskalv! Älskar Kos ❤  ❤

Kos är en fantastiskt fin och mysig ö! De har aldrig haft en så stor jordbävning som denna på 6,7 och troligen var det den enda gången. Det är den vackraste grekiska ö jag har varit på, av fem möjliga och människorna som bor där är helt fantastiskt vänliga och underbara.

Annonser

Kommentarer till: "En resa på flera sätt – Kos och jordbävningen" (5)

  1. Hej!
    Vi delar samma minnen och samma upplevelse, dessutom på samma hotell.
    Vi befann oss på samma plats som er
    Jag och mina barn skulle rest hem samma kväll men vårt flyg blev inställt så vi fick komma till ett ersättnings hotell längst ut på udden.
    Vi blev precis som ni livrädda när det började skaka under oss. Vi sprang ut ur vårt rum och mot reception för att få info men ingen visste något. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen eftersom det nya hotellet låg precis på stranden och jag var rädd att det skulle bli tsunami vilket vi tedan upplevt tidigare.

    Därför tog vi varandras händer och började att gå väldigt fort tillbaka till Aegean Blue.
    Vi blev väldigt bra mottagna hos dem och vi fick som alla andra den info dem hade.
    Trots att vi inte längre var under hotellets ansvar fick vi plats och gott omhändertagande.
    Vi låg på marken utanför vid affären den första delen av natten sedan bytte vi plats efter att vi lånat solsängarnas madrasser till utanför entrén.
    Jag reser ensam med mina tre barnn13,17,18 år så jag kände att jag var tvungen att hålla mig lugn trots att jag var livrädd! Min lilla son har än i dag rädslan som du beskriver av plötsliga ljud och åskans knall, han har fortfarande ångest!
    Mitten tjejen grät och skakade hela natten av rädsla och varje gång efterskalven kom blev vi helt stela av rädsla!

    I Sverige har vi inte fått någon Ingo om att det kommit så starka efterskalv, jag förstår att ni åkte hem.

    Hoppas att ni mår bra nu och tack för att du skrivit om händelsen, skönt att dela med någon som varit med om samma sak

    Sköt om dig / er
    Marina Valentinlilja

    • Tack så mycket för din kommentar❤️ Jag ryser när jag läser och inser att vi människor är starka och bra på att stänga av. Någonstans inuti finns det dock kvar och kommer fram ibland. Vi mår bra nu men höga plötsliga ljud kan fortfarande skärra iallafall mig och hoppas på att vilja resa snart igen. Så strongt att ta fram det lugnet när du måste! Tack för att du delade med dig👍🌸

  2. Ja fy attan vilken förfärlig upplevelse .. jordbävning förväntar man sig inte uppleva då man ska njuta av sol och värme. Jag kan tänka mig hur fruktansvärt rädd man blir att vakna mitt i natten av att det skakar. Katastrof att inte resebyrån informerade snabbare om vad som skett. Hoppas ändå att ni hade det någorlunda skönt där på KOS. Har varit där 2 ggr och det är en fin ö..första gången i Kos stad en stökig festresa på 80 talet..och en gång utanför stan åt de varma svavelkällornas håll..2001 då med man och dottern Isa…det året som en svensk kille blev anklagad för misshandel. Det informerades vi om av resebolaget i bussen till flygplatsen då vi skulle hem.
    Skönt att ni nu är hemma igen ..även om ni fick avbryta semestern och åkte tidigare från ön vilket jag förstår att ni gjorde ..
    Jag tycker det är konstigt att de inte evakuerade de inte alla turister? Var reseledarna hjälpsamma eller fick ni fixa allt själv?
    2015 var min dotter Isa där och där fanns många flyktingar ..det är ju nära till Turkiet så flyktingarna flydde till Kos. Men de stördes inte av dem..såg dem knappt.
    När man läser om händelser som dessa tänker man alltid på människorna där..

    Jag älskar som du KOS ❤ den första grekiska ön jag semestrade på.
    Varm Kram från mig

  3. Så förfärligt trött och utmattad du måste ha varit när resan började med svimning och hög feber och sedan denna hemska upplevelse. Hur det nu är så går det ju inte att skaka av sig rädslan. Det är mycket märkligt att informationen från resebyrån kom så sent! De har ju ansvar för sina resenärer. Skönt att ni är välbehållna hemma. Nu kan du börja bearbeta det ni upplevt, det är som du skriver bra att göra det i skrift, då får man syn på sina tankar och känslor.
    Varm kram

:)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: