Är det ruschigt eller ruschigt?

Pratade just med dottern som också jobbar som lärare och vi berättade olika historier för varandra, historier baserade på att ha väldigt mycket att göra samtidigt och på hur det ibland kan bli… 🙂

Jag behöver lite grekisk sommar 🙂 Detta foto från Lesbos.

 

Hon hade letat efter jobbnycklarna i tio minuter, samtidigt som hon jobbade och hade hand om barn. Sedan upptäckte hon dem till sist i sin bakficka. Jag skrattade lite när hon berättade det och kom på att jag själv vimsade runt efter min mobil, samtidigt som jag pratade i och höll den mot örat häromdagen… Och det där med bakfickan har jag förresten varit med om många gånger! 😀 Säger då det, som det kan bli.

Idag fick jag påringning av syster som fått samtal från mammas mobil – av en okänd, mycket trevlig och vettig man. Han hade träffat mamma på gatan på Söder och hon visste inte var hon var eller vart hon skulle för att komma hem 😦   Hon var trött och lite förvirrad efter att ha varit ute i flera timmar. En sådan underbar fantastisk människa som han var så följde han henne till porten, ringde syrran ett par gånger till för att hitta rätt och det hela tog nog över en halvtimme. Allt detta för att mammas demens förvärrats när hennes man är på sjukhus tillfälligt. Nu har hon fått i sig mat, vilket hon inte fått sedan imorse och även vatten och så ska hon få extra tillsyn innan natten. För tillfället är allt bra. Phew.

Sommaren känns fortfarande lite avlägsen. Iskallt och blåsigt idag, men jag vet att det snart blir sommar och ledigt! Kommer att sakna min fina klass som ska upp i mellanstadiet, men Livet går så fort, så fort och ständigt händer det nya saker så att man själv inte alltid hinner med mer än att…vara. ❤

Ha en fin kväll. Ta hand om dig.

 

En period i Livet – om alzheimers

Kom på en sak: Du lär dig något hela tiden. Varje dag.

En sak jag håller på att lära mig riktigt ordentligt om är Alzheimers sjukdom. Om demens med den varianten. En sjukdom som är mycket läraktig just för att den innehåller så många olika faser – ibland är det klart, men plötsligt blir det ganska snurrigt. Sedan ca ett och ett halvt år har jag lärt mig betydligt mer än innan, om denna en av hjärnans sorgliga sjukdomar i åldrandet (oftast börjar den iallafall hos äldre personer). 

Jag har lärt mig att lyssna utan att säga emot typ i stil med ”Ja, men det där stämmer ju inte. Det pratade vi ju om igår och då sade vi ju att…! Har du glömt det?!” Istället gäller det ofta att hålla med eller på ett smidigt sätt förklara något så att personen blir tryggare. Att hålla masken och vara den där stabila, lugna som milt emellanåt påminner om vem jag är. Att jag inte är min syster eller någon från hemtjänst. Det innebär att leta och leta efter saker som ”någon har tagit” när den demente själv har gömt dem för att inte någon (hemtjänsten t ex…) SKA ta sakerna. Nycklar, plånböcker, viktiga papper. 

För några år sedan flyttade m och l några trappor upp till en större lägenhet i samma port. Kanske var det då sjukdomen började? För mycket tid går åt till att förklara att: Jo, det här ÄR hemma och ni bor inte där längre. Det är era saker, inte bara likadana saker som ni hade där och det här är ert hem. Ni bor här nu och har gjort det länge. Dessutom måste alla peta i sig iallafall lite mat tre gånger om dagen. Och det kan hemtjänst hjälpa till med, även fast de tror att ni har ätit för att du säger det när de frågar… 

Det är många telefonsamtal till olika personer inom vården och hemtjänst. Det fungerar bättre numera, efter många samtal från oss systrar och det finns fantastiska grannar som hör av sig när det snurrat ordentligt.

Nu tror och hoppas jag på besked efter påsk på ett boende som kan ge den omvårdnad och trygghet som behövs. Det är en oro som ligger på lur hos anhöriga hela tiden och nu är det dags att få mer hjälp. 

Att följa någon nära i denna sjukdom, som har eskalerat ganska fort senaste året, är en stor omställning och även en slags sorgeprocess. För den som en gång var, glimtar bara fram ibland. 😔
💖🌟

Alzheimers

”Ingen förtjänar ett sådant öde”, säger dr Richard Webber i ”Grey’s anatomy”, elfte säsongen. Min favoritserie och det uttalandet griper tag i mig direkt. Hjärnans fungerande och sjukdomar upptar mina tankar, tydligen även omedvetet när jag ser en serie.

Alzheimers sjukdom är inget jag önskar någon. Ett tjusigt par, en social, medveten och världsvan kvinna och så blir allt kaos, snurrar till, kräver ständiga utryckningar av närstående, ger stor oro, undran, sökande efter hjälp.  Alzheimer smyger sig på, skapar frågor hos de omkring – Vad är pga ålder, ”normalt”, annat – Vad kan vi göra och hur?! Luddiga svar från ”de som vet” och ständig beredskap hos anhöriga. När någon snurrar runt halvklädd i en port, är rädd och orolig, har panik och en egen föreställning om verkligheten. Det blir många samtal och mycket googlande i sökandet efter råd och hjälp!

Det är inte lätt att bli gammal. Ibland mer svårt och annars lättare, i en process. Att familjen dag från dag, stund från stund, inte vet hur läget är just då/nu, det tär. Så oerhört tragiskt att uppleva sin förälders förvandling när hjärnan inte längre fungerar helt och tillståndet varje dag långsamt försämras!

Den drabbade försöker dölja, väljer andra ord när ordförrådet plötsligt inte finns där, kommer inte ihåg olika händelse, som när grannar och polis nyligen hjälpt tillrätta. Och ett boende under uppsikt blir det enligt ansvarig läkare intet av ”förrän det händer nåt mer”!! Under tiden finns familj som lever i ständig stress, oro, knappt sover och hemtjänst som kämpar på. 

Ovissheten om vad som kommer sedan 😔 Sorg. 

Varför sätter man inte Alice i en rullstol, så att hon ska få gå i kyrkan?

Alice Babs och en dokumentär på SvT2. Hon har fått en förvaltare och får inte bestämma något själv. Hennes vilja att få träffa vänner, eller gå i kyrkan, nekas av förvaltaren. Det anses enligt denna vara respektlöst att sätta Alice i en rullstol, för att hon ska få komma till kyrkan. Varför då? undrar jag.

Det är naturligt att bli gammal och även att få demenssjukdomar. Alice vill gå i kyrkan en söndag, hon som varit kyrkvärd i många år och är troende (kan känna igen min egen mamma i henne), men ska inte få göra det, när vännerna ber om det för hennes räkning! Det är väl inget att skämmas för om man sitter i en rullstol och är 89 år!! Jag tänkte inte ta ställning i det här, men att få träffa sina vänner och förgylla sina sista år borde vara varje människas rättighet. Fy sjutton så grymt att inte få bestämma själv.

Tvångsvård är inte alltid det rätta och detta verkar väldigt utlämnat till en enda person – förvaltaren. Är inte denna vettig, så blir de sista dagarna ju helt åt helskotta för den som i stort sett blir omyndigförklarad. Usch.

http://www.expressen.se/nyheter/bodstrom-ska-granska-babs-dokumentar/

http://www.expressen.se/nyheter/alice-babs-dotter-hon-blir-utnyttjad/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alice_Babs

Det är bra för hjärnan att blogga och finnas på Facebook…!

Den slutsatsen drar jag efter att ha läst att mentalt aktiverande aktiviteter motverkar hjärnans åldrande. Förstås. Det visste vi väl innan? Men det är bra att få ännu mer belägg för det. 🙂

” Det finns sätt att hålla hjärnan i trim. Läs mycket böcker, skriv och delta i olika hjärnstimulerande aktiviteter så bevaras minnet bättre.” Så står det i DNs artikel om en studie som publicerats i tidskriften Neurology. Så bra – blogga på!

Ska iväg och träna nu. Det är mental avslappning för mig, säkert också bra mot demens att vila tankarna ibland? Jag går så helt upp i att försöka utföra rörelserna så rätt som möjligt och att överhuvudtaget orka göra dem alla… 😉  3×15 stycken gör jag och ibland 3×20 stycken. Tar det lite lugnt idag, för jag var så himla trött när jag vaknade. Sen efter träningen ska jag iväg till Nissi beach här på Cypern och läsa bok. Också bra mot demens. Vilken tur. HELA livet ska hjärnan tränas för att hålla sig i trim. Som kroppen.

Det ni. 🙂

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lasning-gor-minnet-klarare_8319712.svd

När man

Märker att någon man har sig nära, mår riktigt dåligt men inte söker eller vill söka hjälp. Det kan vara fysiskt eller psykiskt dåligt mående och kanske påverkar det alla omkring mycket negativt.

Då finns det hjälp att få – du kan t ex ringa din vårdcentral och be att få prata med en läkare, eller ringa direkt till en akutmottagning. Be om råd, förklara situationen.

Det finns alltid hjälp och ibland måste man verkligen hjälpa de omkring sig att sträcka ut sin hand.

Tankar jag fick när jag just läst om demens. Det finns de som har mycket dementa föräldrar som virrar omkring i tillvaron och det tar verkligen på krafterna ibland. Tänker också på en nära anhörig som inte sökt hjälp efter en fallolycka och därför har fått gå med värk i ett år och snart ska opereras – kanske hade det inte behövt gå så långt om hon sökt hjälp i tid?

Samhället är till för att hjälpa. Det glöms bort ibland.