För tillfället

Så fyller Alzheimers sjukdom mina tankar. Mitt i midsommaren har så mycket tråkigt hänt och oavsett vilken tradition man har så sker det som sker ändå. Just då. ”Sommaren med Alzheimers” – det verkar bli det. 

Att syskon och närstående kan komma varandra närmare är fint. Mitt i allt. Alzheimers är en grym sjukdom som ingen borde drabbas av! Den tjusiga, världsvana kvinnan – hur kan det bli så här?! Det började med glömska för namn, tider, att något redan berättats 10 gånger – till något ingen borde få uppleva. Varken drabbade eller anhöriga. 

Vi kan inte göra annat än att acceptera att det är så här. Ta en dag i taget och stänga av lite grann. Ta hand om den tid vi har och är i. 

Är glad att ha haft en fin midsommar med nära ändå. Hoppas du som läste också haft det bra💙💛

Hur man myser…

Drop dead Diva. En för oss ny serie. Så mysigt att grotta ner sig tillsammans framför en serie. 

Riktigt trevlig serie som framkallade små leenden och fniss. Perfekt avslutning på en rolig, givande och intensiv arbetsvecka.

Men nu ska vi verkligen sova…😴

Alzheimers

”Ingen förtjänar ett sådant öde”, säger dr Richard Webber i ”Grey’s anatomy”, elfte säsongen. Min favoritserie och det uttalandet griper tag i mig direkt. Hjärnans fungerande och sjukdomar upptar mina tankar, tydligen även omedvetet när jag ser en serie.

Alzheimers sjukdom är inget jag önskar någon. Ett tjusigt par, en social, medveten och världsvan kvinna och så blir allt kaos, snurrar till, kräver ständiga utryckningar av närstående, ger stor oro, undran, sökande efter hjälp.  Alzheimer smyger sig på, skapar frågor hos de omkring – Vad är pga ålder, ”normalt”, annat – Vad kan vi göra och hur?! Luddiga svar från ”de som vet” och ständig beredskap hos anhöriga. När någon snurrar runt halvklädd i en port, är rädd och orolig, har panik och en egen föreställning om verkligheten. Det blir många samtal och mycket googlande i sökandet efter råd och hjälp!

Det är inte lätt att bli gammal. Ibland mer svårt och annars lättare, i en process. Att familjen dag från dag, stund från stund, inte vet hur läget är just då/nu, det tär. Så oerhört tragiskt att uppleva sin förälders förvandling när hjärnan inte längre fungerar helt och tillståndet varje dag långsamt försämras!

Den drabbade försöker dölja, väljer andra ord när ordförrådet plötsligt inte finns där, kommer inte ihåg olika händelse, som när grannar och polis nyligen hjälpt tillrätta. Och ett boende under uppsikt blir det enligt ansvarig läkare intet av ”förrän det händer nåt mer”!! Under tiden finns familj som lever i ständig stress, oro, knappt sover och hemtjänst som kämpar på. 

Ovissheten om vad som kommer sedan 😔 Sorg. 

Halloween

”Halloween har sitt ursprung på Irland och delvis i Skottland. Via USA, dit många irländska emigranter kom under 1840-talets svält- och nödår, slog den igenom i Sverige under 1990-talets andra hälft. ”

Så står det i Wikipedia och jag blir aningen förvånad, för jag har glömt att det inte enbart är en amerikansk tradition.

Vi har aldrig firat Halloween, för det har inte känts helt naturligt eftersom den högtiden bara dök upp helt plötsligt här i Sverige. Däremot tänder jag gärna ett ljus och tänker på de som en gång varit här. Jag undrar hur de har det? Och jag saknar dem. Det är inte så många, peppar, peppar, men mina morföräldrar, farfar och svärföräldrarna. De var fina och har betytt en del.

Av mormor har jag massvis med rosiga vykort kvar, som hon skrev till mig med sin fina skrivstil. Snirkliga, vackra bokstäver och kanske var det de som gjorde att jag sedan dess alltid har tyckt att skrivstil är bättre och finare än textat? Från morfar har jag några få minnen, från farfar ett bord och en pall som han snidat i sin verkstad och från svärföräldrarna en massa roliga minnen och så en trägubbe från Vietnam. Den gubben ska föreställa min svärfar och nästan varje gång jag dammtorkar så ramlar huvudet av…fast jag är jätteförsiktig så fort trasan kommer nära! Jag undrar vad det vill säga? Det känns alltid lite kusligt och hur jag än gör…så trillar huvudet av. 🙄

Och så vår lilla ilskna pudel; Blackie. Honom tänker jag också på, i skenet av de skimrande ljusen.

Hemma vid mitt köksbord

Sitter och lyssnar på köksklockan som tickar så rofyllt uppe på väggen. Den har jag fått av min mamma, som så mycket annat. Vit och fin är den, med guldiga visare och siffror. Under den sitter en tavla i 10×15-format, som är en förminskning av den stora tavla, som min mamma fick på sin 70-årsdag.

Alla vi i släkten är med på det fotot och jag tänker att oj, vad tiden går. Så då passar det ju bra att tavlan hänger precis under den tickande tidvisaren..!

Jag sitter i mitten, som värsta Madonnan… I knäet på mig är yngsta tjejen, som då var sex år och så maken på huk bredvid och våra tre äldre barn bakom, tillsammans med mina syrror och deras familjer, samt Ls dotter med familj. Alla står bakom, utom alltså jag som sitter på en stol med lilla V i famnen! Varför blev det så?! Som om jag vore en sån här massproducerande supermamma med hundra avkommor. Haha 🙂 Jag har inte tänkt på det förut, faktiskt. Vad bra det är att skriva, för då kommer man på saker! 😛

Det är höstlov, men jag har inte kunnat slappna av. Har supersvårt att sova, vaknar efter tre timmar, eller somnar inte alls. Känner mig stressad och har precis jobbat lite via telefon och mail…så nu ska jag nog kunna slappna av mer. Bra!

Jag mejlade nyss Teamputte om en låt som finns med på mp3-filerna på hemsidan, Burn med Ellie Goulding. Vi har inte övat den och eftersom jag gillar den låten helskarpt så skrev jag och frågade om vi kan ha med den. Fick ett snabbt svar av snälla Putte om att vi inte hinner med den denna termin, men kanske en annan gång. Så, jag får nöja mig med att lyssna på den och sjunga här hemma i köket! 😀

Ha en fin dag, du som läste (och alla andra också).

Jobbat klart för veckan.

Och konstaterar att dessa tre veckor verkligen har tagit på mina krafter. Såg mig själv i spegeln idag, när jag äntligen hann gå på toa och blev nästan chockad. Blek, glåmig, stripigt hår och ögon som stod ut ur sina ögonhålor nästan. Hoppades att inte träffa någon på vägen hem…

Tyckte förresten att jag såg ut som min mamma i spegeln. Inget ont i det, hon är snygg och välbevarad för sin ålder minsann – men 24 år äldre än jag. Nu måste det lugna ner sig, för annars vet jag inte. Känner mig gammal, helt slut.

Det känns skönt att vara hemma hos sin fina tjej, att ha kramat om sin andra tjej på jobbet innan jag gick hem, att mötas av värme och snällhet. Omges dessutom också av så mycket snällhet på jobbet. Det är fint.

Inget Idol ikväll…tror jag ska kika på auditions på TV4 Play 🙂

En massa tankar…

Om julen och Sverige. Den tid vi lever i.

Alla som inte får en tindrande jul med klappar och tomte för att det inte finns pengar, eller inte längre har några nära och kära.

De som tillbringar julen på sjukhus, själva i en stuga i skogen, eller ute i kylan på gatan… Så olika vi lever!

Inte alla har hjärta och kärlek omkring sig, viktigt att tänka på, kanske speciellt för de som ständigt har svårt att se det fina i tillvaron, uppskatta det värmande som finns runt omkring.

Eller, vad spelar det för roll att återigen ha blivit nyförkyld, när mina barn är hos mig och vi har både pengar och mat, kläder, klappar och värme? Inte mycket och jag är frisk i övrigt, peppar, peppar.

Jag såg fina bilder ifrån Goa på Facebook. Det är barnens kusin som varje år åker dit med sin man och firar jul. Så underbart det ser ut! Hade gärna åkt iväg en jul, måste göra det! 🙂

Nu ska jag köpa lite, lite, som jag glömt innan. Bara mandelmassegodiset är kvar att förbereda. 

Hur länge ska man försörja sina barn?

Eller  – när ÄR de inte barn längre?! 🙄 Det kan man undra, men jag känner verkligen starkt för den stackars mamman i den här artikeln i DN: http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/07/06/aehur-ska-jag-fay-barnen-att-farsarja-sig-sjalvaae/

Inte klokt att kvinnan i artikeln har två barn hemmaboende, över 20 bägge två, som inte betalar ett enda öre, knappt jobbar och dessutom får hon jobba extra för att ha råd att ha dem där!

Vi har sparat till barnen och  när de har flyttat har de fått varsitt ganska saftigt konto, för att ha till det första boendet bl a. Jag känner att sedan får de vara stora, vuxna, självförsörjande. När jag själv flyttade hemifrån fick jag inte ett öre i bidrag, förrän efter 40 års ålder och då var jag ju redan självförsörjande och självständig. 🙂

Visserligen är tiderna tuffa nu, med ett mycket kärvt bostadsläge. Att hjälpa till en egen bostad är en del som gör och det är verkligen fint och förmånligt för de unga. Men om barnen bor hemma och jobbar, så klart de ska bidra till kostnaderna. Föräldrar  gör väldigt olika, har jag förstått och en symbolisk slant räcker hemma hos oss, medan en del unga betalar flera tusen i hyra varje månad.

Alla ska naturligtvis göra som de tycker och efter sina egna förutsättningar – Men det stora och viktiga för att få VUXNA ”barn” är väl att de ska kunna ta hand om sig själva?!

Eller? Vad tycker du och hur gör ni?

Min lilla tjej…

Hon är inte så liten längre, för tiden bara går o går. Imorgon ska hon på skidresa med skolan och nu packas det för fullt. Får se om hon hittar några bra skidglasögon? 🙄

En annan dotter har köpt någon slags brun-utan-sol-spray och när man kommer in i badrummet hamnar man ibland på en hal fläck, så att man nästan slår en piruett och ramlar handlöst i golvet. Än så länge har jag klarat mig, för jag parerar rätt bra, men vem vet – snart kanske jag ligger där med brutna ben? 

Nu  så måste jag gå och hjälpa till med packningen – kan ju i alla fall hålla mig i bakgrunden och studsa fram OM det behövs…  😉

Söndag morgon

En staty i Stockholm, minns inte riktigt var dock. Vet du vem/vad den föreställer?

Och jag vaknar klockan åtta. Känner mig ganska utsövd, för jag släckte ju redan vid elva igår, efter att ha startat vid lunch med att cykelskjutsa dottern ut till Djurgården, sen direkt tagit mig till T-banan för vidare färd in till City och alla tusentals människor som vimlade omkring…

Shoppade med dottern och kände mig yr redan efter ett par affärer, för jag är inte van att handla på en lördag. Brukar undvika sånt och det är inte så ofta jag åker in till stan överhuvudtaget – just pga alla människor som gör mig yr! 🙄

Köpte i alla fall en svart höstjacka och ett par svarta kängor med kilklack och så en beige lång blus, som jag kan ha till svarta tights. Hittade inga uggs till dottern, hon har beställt ett par i storlek 35. Snart har nog även hon större fötter än jag (36).

Direkt efter shoppingen, som var med äldsta dottern, så åkte jag med mina påsar till min pigga mamma och där blev jag bjuden på middag, tillsammans med hennes man, min mysiga morbror J och hans fru. Det var både trevligt och gott och dessutom fick jag känna mig så ung av alla berömmande kommentarer. Bara att slurpa i sig! 🙂 Förstår dock inte att jag ofta får höra att jag är så liten, för jag känner mig inte så och är faktiskt 1,60 – det är ju inte så litet! Andra gånger blir någon minsann förvånad över att jag inte är längre, för att jag enligt den personen s e r längre ut, när vi pratar om centimetrarna.. Konstigt, va? Hem kom jag i alla fall vid niotiden och det var alldeles lagom så efter den lördagen.

Idag ska jag ta mig en promenix till Fältan i det soliga höstvädret, men sen blir det nog mest att vara hemma och så får vi besök över dagen. Trevligt. Yngsta dottern var borta igår, hon sov över därute hos kompisen på Djurgården, så hon vill ha sitt lördagsgodis idag. Fiffigt! Hon var hos tandis i veckan och hade inga hål, så det känns tryggt 🙂

Känner mig avslappnad. Det var länge sen sist, men det är en jättebra känsla.