Jag försöker ladda lite extra ikväll. Tycker att det är underbart att våren verkar ha dykt upp och Hoppas att den stannar❣️
Så här fint har jag haft en vecka. Kap Verde och Sal är ett underbart avkopplande ställe. En riktig pärla, med fantastiskt vackra stränder, massa mjuk sand och behagliga vindar. No stress, som alla på den ön säger😋
Just nu spelar jag Quizkampen ganska mycket som avkoppling och jag har avancerat statistikmässigt ner till ca plats 12000 av över tre miljoner som spelar. Visserligen förstår jag att jättemånga av alla de tre miljonerna nog bara har tittat in och testat att spela en gång och sedan inget mer. Men ändå 🤗
Det har varit en intensiv tid på sistone, med sorg över mammas man som gått bort och även över annat i Livet.🌹 Kanske är det därför jag knappt bloggat, i kombination med den extrema trötthet som ofta intar mig? Jag äter medicin mot hypotyreos, en underfunktion av sköldkörteln men tycker inte jag blivit mer än lite piggare. Positivt är dock att jag inte tappar så mycket hår längre! Innan plockade folk runt omkring bort hårstrån från axlarna dagarna i ända… Problem med sköldkörteln kan många få, efter stark stress eller av andra orsaker. Vi har det bland kvinnorna i släkten, men jag har funderat på om den jordbävning jag var med om på Kos i somras kan ha triggat igång det, eftersom hela min kropp blev superstressad och jag än idag kan vakna av mardrömmar om att ha varit i en jordbävning någonstans, någon gång varje vecka. Vem vet. Positivt är verkligen att saker och ting lägger sig och jag tänker inte sluta leva pga rädsla. Däremot åker jag nog inte till Medelhavet mer. 🧐😣
Idag är det lördag. Har sovit länge efter att ha vaknat av ett par på gatan som vrålade och bråkade på varandra inatt. Det ekade mellan husen och när de gick vidare var jag klarvaken. Tog en smörgås och lite örtte då. Gott👍 Sedan somnade jag om, så skönt.
Ha en bra lördag du som läste. Kram från Madonnan💙❄️💙
Jag har hela våren och halva sommaren längtat så efter att åka iväg till en för mig ny grekisk ö. Alltid har Grekland haft en alldeles speciell plats i hjärtat, eftersom där är så fint, ovanligt härliga människor och riktigt varmt och skönt. Dessutom är det väldigt nära Sverige.
Så kommer då äntligen dagen då vi ska åka iväg. Tre i familjen gör sig i ordning och jag duttar på mig själv lite parfym. Glömmer att det inte är samma som att spraya på lite lättsam doft och i taxin på väg till Arlanda får jag kväljningar av den tunga parfymen. Går in och tvättar av handleder och hårfästet i nacken när vi väl är på Arlanda…
På flygplanet, Novair, är jag supertrött och i slutet av den drygt tre timmar korta flygningen får jag stora fläckar framför ögonen, mår illa och blir helt kraftlös. Klarar snart inte att sitta upp och orkar inte ens sträcka mig efter knappen att kalla på flygvärdinnorna, men lyckas till sist få andra sömniga att vakna och trycka på knappen. Fantastiska flygvärdinnorna Frida och Annika kommer och tycker att jag ska följa med så att jag får ligga på ett par stolar där flygvärdinnorna håller till. Sedan minns jag inte mer förrän jag vaknar upp på golvet framför flygplanstoan och en av dem håller mina ben i 90 graders vinkel, samtidigt som de pratar lugnande och berättar att det är vardagsmat för dem att någon svimmar. Vilka proffs! Ingen på flygplanet går av hänsyn på toan när jag ligger på golvet och någon kommer fram och undrar om det behövs hjälp, men då är jag redan piggare. Vi sitter sedan tillsammans i flygvärdinnornas lilla utrymme och de pratar och berättar om sina resor och om livet för en flygvärdinna. Mycket intressant och jag piggnar snabbt till ännu mer efter att ha fått i mig lite juice och vatten. Troligen hade jag druckit för lite och inte varit uppe och rört mig någonting alls, vilket jag alltid gör vid längre flygningar och detta i kombination med stress dagarna innan resan blev en svimning.
Vi kom efter ca 35 minuters transfer fram till hotellet Aegean Blue i Lambi på Kos. Superbra läge, en härlig strand både nära och en cykeltur bort ännu bättre strand, trevlig personal och fint och rymligt hotellrum. Några myror knatade omkring i köket, men jag hällde ut lite vitpeppar och sedan såg vi inte skymten av dem mer 🙂 Vi somnade ganska gott efter att ha anlänt vid midnatt och nästa dag gick vi till den närbelägna stranden, endast ca 80 meter bort. Upptäckte snabbt att jag hade 39 graders feber, så det blev en alvedon och skugga för mig. Kanske var det därför jag svimmade på flyget? Vi tog det därför extra lugnt denna första dag och jag orkade inte följa med ut och äta, utan åt på hotellrummet och var jättetrött av febern. Sedan när vi skulle sova blev jag dock plötsligt klarvaken, så konstigt, fast jag hade längtat efter att få sova! Det slutade med att jag ungefär klockan 1.10 tog en halv insomningstablett och blundade lite…
1.31 Det är helt kolmörkt i hotellrummet och vi vaknar av att det dånar och skramlar enormt högt och sängarna skakar och hoppar omkring. Ljudet är så högt att vi måste skrika för att överrösta det. Jag har en fullständigt yrvaken panik och skriker ”Vad är det som händer?”. Min dotter ropar skrämt att jag måste titta ut och se vad det är, men jag kommer inte upp från sängen av kraften från jordbävningen, utan ramlar tillbaka när jag försöker att ta mig upp. Jag ropar att jag inte kommer upp, men dottern vill att jag tittar ut ändå och till sist tar jag mig upp och drar isär gardinerna, men ser ingenting. Det känns som om det går ett par minuter eller mer, men kanske är det bara 30 sekunder? Hjärtat hamrar och det instinktiva fokuset är på att vi ska klara oss tillsammans. Så plötsligt slutar oljudet och rörelserna i rummet, som har känts som att befinna sig i en ilsken, skramlande torktumlare eller en riktigt vild karusell.
Det blir helt tyst och alldeles lugnt omkring oss. Inte ett ljud hörs utanför heller. Det konstiga är att vi vet vad vi ska göra även om vi aldrig ens har funderat på att hamna i en jordbävning, trots en del resor genom åren, så vi tar oss upp och sliter på oss någon kjol och ett par shorts, sedan går vi barfota ut med mobilerna i näven (tänk att vi fick med dem! De är verkligen viktiga ägodelar!). Utanför hotellrummet är det kolmörkt och vi möter hotellgrannar som alla pratar lågmält med varandra och oss om vad var det som hände? Det måste vara en jordbävning, vi ska inte vara inne på hotellet då och vi vet alla att vi ska gå till utanför entrén. Strömmen har tydligen gått på hela ön och några tänder mobilernas ficklampor. Mitt i allt är alla väldigt samlade, men vi är flera som skakar och fryser i den varma grekiska natten, troligtvis av chock. Efter någon timme tar några ut solstolar från hotellets pool, eller lägger sig direkt på marken. En del har enbart ett lakan omkring sig efter att ha väckts av jordskalvet och inte fått på sig några kläder. Den som jobbar på hotellet är en nattportier i 20-årsåldern, som är lika chockad som de flesta andra. Han verkar inte veta vad han ska göra, men efter ett tag kommer ett par till som hör till hotellets personal och de bestämmer sig för att ropa upp rum efter rum för att pricka av att alla mår bra. Två rum (de som bodde där alltså…) svarar inte och någon springer dit för att se efter, men de verkar inte vara på plats. Det är mörkt och mycket lågmält, några unga tjejer sitter på marken och spelar kort, andra är helt tysta och stirrar rakt ut, en barnfamilj försöker lugna sina barn och deras frågor, min dotter är trött och lägger sig ner på marken, jag är skakig men samlad och har svårt att inte gå fram och tillbaka mellan entrén och platsen utanför där vi alla samlas. Jag försöker att hitta info på nätet, täckningen är väldigt, väldigt dålig och jag vill tipsa Aftonbladet, så att de skriver om vad som har hänt och händer så att vi får INFORMATION, men det kommer inte fram! Vi är helt ensamma, många människor, på en kolmörk gata utanför ett hotell i natten och vi vet inte om det kommer fler stora skalv, större än detta på 6,7, eller vad som ska hända. Ovissheten skrämmer.
I fem timmar är vi utanför hotellet, alla vi. Efter ett par timmar springer vi, på egen risk, till hotellrummet för att hämta vatten, lakan, filt och mobilladdare, samt sätta oss snabbt på toan. Så här i efterhand konstaterar jag att vatten och lakan kunde ha delats ut av hotellpersonalen, men de var lika skrämda och oroliga som alla vi andra, så… 😦 Ingen av gästerna får gå in och lägga sig, ett par ordentliga efterskalv känns och alla skriker oroligt till. När det känns lugnare så tar vi en promenad runt ön.
Vi ser hur flera affärer har en stor del av sitt lager på golven, krossat porslin och andra varor. Människor sitter och ligger utanför hotellen, lågmält och samlat. Många fantastiska greker har redan börjat att städa upp och hjälpas åt i sina affärer och på gatorna, ett par ambulanser åker omkring och även någon polisbil. I övrigt är det ingen trafik.
Vi ser en gammal byggnad som har rasat och går förbi en nattklubb där det ligger stenar från väggen på marken. Det känns som ett intrång att fotografera för mycket, så jag försöker att göra det i smyg när det är läge. 
I det här stadiet är vi lugna, till och med jag som blev mest skärrad och jag känner mig lite tacksam att vi och alla andra som vi ser mår bra, men inte helt pga efterskalven och oron över vad som har hänt och ska hända. Det känns väldigt osäkert och otryggt helt enkelt. Vi har inte fått någon information alls, förutom av de sms jag skickat och fått svar på av min syster.
Vid sjutiden får vi veta att myndigheterna säger ok till att vi går in på hotellet igen. Det är dags att ta igen förlorad sömn. I mitt huvud snurrar det av allt och alla frågor över vad som ska ske. Jag har hela tiden försökt att ta del av nyheter, laddat min mobil precis innanför hotellentrén samtidigt som jag har rusat ut ett par gånger vid efterskalven. Mitt hjärta pumpar intensivt som det aldrig har gjort förr och jag har svårt att somna. Lyckas dock sova ett par timmar till sist och det behövs inte mer för min kropp är på högvarv, helspänn av alla efterskalv. Vaknar ett par gånger av att jag kippar efter andan och tycker att hela jorden skakar.
Klockan 11.50 får vi ett sms från Apollo, efter över tio timmar!! Det kunde ha kommit långt innan, vad som helst, att mer infornation kommer t ex…! Allt är bättre än tystnaden.
Varje sekund känns det overkligt, till sist stänger jag av mig själv på något sätt även om minsta litet ljud får mig att hoppa till och hjärtat att bulta. Dottern är mycket coolare och jag undrar om jag överreagerar ända tills jag får veta att flera ungdomar och äldre gett sig av hemåt till Sverige inom ett dygn. Vi alla reagerar helt klart olika! Jag vill prata och fråga, andra vill inte tänka på det utan gå vidare direkt. Sund reaktion, säkert det bästa, men trots att jag försöker så fortsätter jag att vara mycket rädd och hoppa till för minsta lilla ljud. Efter ett par dagar när det börjat lugna sig med jordens skakningar ger vi oss ut på promenad. Plötsligt när vi går förbi två affärer så skramlar och skakar allt till av ett kraftigt efterskalv på 4,9, så att människor i panik rusar ut ifrån affärerna och då känns det som att nu är det nog. Vi tar oss tillbaka till hotellet och letar intensivt efter en resa hem, men får vänta i fyra dygn till innan vi kan flyga tillbaka. Vi hyr cyklar och gör som vanligt under dessa dagar, men när kvällen närmar sig får jag alltid lätt panik och vågar inte sova. En väska är packad med vatten och lite kläder OM det kommer ett till stort skalv mitt i natten. Hjärtat har aldrig hamrat så mycket som under dessa dagar och jobbiga nätter. Det är den absolut värsta skräck jag har upplevt, den slår till i varje stund, vid minsta ljud och många gånger under den vecka som vi var kvar på efterskalvens Kos. Man kan liksom inte gömma sig, eller ta sig till en säkrare plats, som ett berg eller så, utan det finns överallt…jorden och skalven och ovissheten om vad som ska hända vid nästa skalv. Ingen vet något.
Vi åker till sist hem sex dagar innan vår resa skulle ha tagit slut. Känner mig tacksam för att vara hemma och att det gick så bra, men ändå otroligt ledsen för alla de som skadades, försvann och berördes av jordbävningen på Kos ❤️ Har aldrig ens tänkt på eller varit rädd för sådant, men nu blev det verkligt. Även inom mig var detta en resa, då det blir så tydligt vad som är viktigt i Livet. Läser dock hela tiden på Twitter, sidan Emsc, om jordbävningar och efterskalven på Kos. Läste även idag igenom min och syrrans sms när det hände och då blev det mycket känslor som kom upp, paniken över att inte veta något och inte få någon information! Att inte komma därifrån denna lilla ö.
Nu har jag skrivit av mig och ska försöka att släppa detta. Kanske prata lite över ett glas vin med någon som undrar över hur det var där på Kos och jag hoppas innerligt att det inte blir fler stora efterskalv! Älskar Kos ❤ ❤
Kos är en fantastiskt fin och mysig ö! De har aldrig haft en så stor jordbävning som denna på 6,7 och troligen var det den enda gången. Det är den vackraste grekiska ö jag har varit på, av fem möjliga och människorna som bor där är helt fantastiskt vänliga och underbara.
Att jag inte skrivit om hur det var när jordbävningen kom. Och om alla hundratals efterskalv, varav jag skräckslagen kände av flera och några var kraftiga och som en ny jordbävning nästan. Kändes det som.
Jag kommer att skriva om det mer eftersom det nog är bra för mig själv att bearbeta. Helt klart är det olika faser och för att klara av att stanna ville jag inte prata om det ett tag. Den skräck jag har känt under en veckas tid är mer än under hela mitt liv… Alla de som ständigt lever i så jordbävningshotade områden är helt fantastiska! Hur klarar de det? Fast det är väl det enda att göra – fortsätta framåt. ❤️
Stanna upp och känn var du är. VEM du är. Det är ditt liv; ta vara på det. 🤗
Avslappnande app: 7s meditation. Mindfulness. Här och Nu. Andas❤
”Ingen förtjänar ett sådant öde”, säger dr Richard Webber i ”Grey’s anatomy”, elfte säsongen. Min favoritserie och det uttalandet griper tag i mig direkt. Hjärnans fungerande och sjukdomar upptar mina tankar, tydligen även omedvetet när jag ser en serie.
Alzheimers sjukdom är inget jag önskar någon. Ett tjusigt par, en social, medveten och världsvan kvinna och så blir allt kaos, snurrar till, kräver ständiga utryckningar av närstående, ger stor oro, undran, sökande efter hjälp. Alzheimer smyger sig på, skapar frågor hos de omkring – Vad är pga ålder, ”normalt”, annat – Vad kan vi göra och hur?! Luddiga svar från ”de som vet” och ständig beredskap hos anhöriga. När någon snurrar runt halvklädd i en port, är rädd och orolig, har panik och en egen föreställning om verkligheten. Det blir många samtal och mycket googlande i sökandet efter råd och hjälp!
Det är inte lätt att bli gammal. Ibland mer svårt och annars lättare, i en process. Att familjen dag från dag, stund från stund, inte vet hur läget är just då/nu, det tär. Så oerhört tragiskt att uppleva sin förälders förvandling när hjärnan inte längre fungerar helt och tillståndet varje dag långsamt försämras!
Den drabbade försöker dölja, väljer andra ord när ordförrådet plötsligt inte finns där, kommer inte ihåg olika händelser, som när grannar och polis nyligen hjälpt tillrätta. Och ett boende under uppsikt blir det enligt ansvarig läkare intet av ”förrän det händer nåt mer”!! Under tiden finns familj som lever i ständig stress, oro, knappt sover och hemtjänst som kämpar på.
Ovissheten om vad som kommer sedan 😔 Sorg.
Fina vovven som har hållit mig sällskap
Ska börja jobba imorgon efter ett par veckor hemma. Stress på alla möjliga ställen i kroppen och på natten, kan ta all energi efter ett tag, har jag märkt.
Peppar mig själv. Ska klara av det för har världens roligaste jobb och klass.
Det ska gå, men oj vad jag känner mig nervig🤔
För att hitta kraften och bli av med massa yrsel och ont. Avstressande och behagligt. Bra att Youtube finns.
Mediyoga.
https://m.youtube.com/watch?v=qMsiGMKHJ8k 
Bryr sig om andra. Har ett hjärta som klappar. För gott och ont. På olika sätt.
Idag blev jag otroligt otålig helt plötsligt, på en obekväm, krånglig ivägensittande blodtrycksmanchett som jag haft ett dygn. När jag märkte att den slutat mäta och klämma min stackars arm varje halvtimme, så slet jag i ett obemärkt ögonblick av mig den (eftersom jag skulle återlämna den strax efteråt). Det var bara det att slangen fastnade i bh-bandet och där stod jag och fumlade innan ett möte… Som tur var kom rådig handlingskraftig kollega och hjälpte till. Vilken syn det måste ha varit 😝. Blev så stressad av att se mitt blodtryck vid varje mätning, så det var en ren glädje att bli av med eländet.
Det ver tydligen strömavbrott på stora delar av Östermalm i minst en halvtimme. Hoppas det är åtgärdat nu.
Njuter av höstens sista solstrålar (?). Imorgon är det oktober!! Tiden går fort. 😳🍁🍂🍃
Sitter och lyssnar på köksklockan som tickar så rofyllt uppe på väggen. Den har jag fått av min mamma, som så mycket annat. Vit och fin är den, med guldiga visare och siffror. Under den sitter en tavla i 10×15-format, som är en förminskning av den stora tavla, som min mamma fick på sin 70-årsdag.
Alla vi i släkten är med på det fotot och jag tänker att oj, vad tiden går. Så då passar det ju bra att tavlan hänger precis under den tickande tidvisaren..!
Jag sitter i mitten, som värsta Madonnan… I knäet på mig är yngsta tjejen, som då var sex år och så maken på huk bredvid och våra tre äldre barn bakom, tillsammans med mina syrror och deras familjer, samt Ls dotter med familj. Alla står bakom, utom alltså jag som sitter på en stol med lilla V i famnen! Varför blev det så?! Som om jag vore en sån här massproducerande supermamma med hundra avkommor. Haha 🙂 Jag har inte tänkt på det förut, faktiskt. Vad bra det är att skriva, för då kommer man på saker! 😛
Det är höstlov, men jag har inte kunnat slappna av. Har supersvårt att sova, vaknar efter tre timmar, eller somnar inte alls. Känner mig stressad och har precis jobbat lite via telefon och mail…så nu ska jag nog kunna slappna av mer. Bra!
Jag mejlade nyss Teamputte om en låt som finns med på mp3-filerna på hemsidan, Burn med Ellie Goulding. Vi har inte övat den och eftersom jag gillar den låten helskarpt så skrev jag och frågade om vi kan ha med den. Fick ett snabbt svar av snälla Putte om att vi inte hinner med den denna termin, men kanske en annan gång. Så, jag får nöja mig med att lyssna på den och sjunga här hemma i köket! 😀
Ha en fin dag, du som läste (och alla andra också).
Lov. Känner mig helt utarbetad. Vaknar tre på natten och ligger där och vrider mig. Precis innan lovet dyker något upp, så nu blir det svårt att slappna av. Men måste vila!
Jag orkar inte stressa så här. Det får vara.
Vädret är… höstmörkgråruggigt. Lördagen är ganska mysig. Tur det.
Jag och många andra i skolan deltar i en studie om stress. Tinnitus, hörsel, sömn, värk, magproblem och huvudvärk – allt har det frågats om i anonyma enkäter. Efter frågorna kommer en analys och den var…inte så peppande, precis. Mina svar tyder på stor risk för utmattning. Fast herregud, vem sover inte dåligt? Eller har små krämpor här och var? 🙄
Idag fick jag göra ett hörseltest, med en massa pip hit och dit, mäta blodtrycket och ta puls och mäta nivån av kreatinin (?) i kroppen. Allt var perfekt och han som utförde proverna frågade om jag tränade ofta. Hehe, han skulle bara veta… 😀 Kanske måste jag börja träna nu i allafall, riktigt ordentligt, för att hålla mig i samma form? Det enda jag blev irriterad över var att han ideligen körde med samma fras ”trots din ålder”, när han berömde min hörsel och olika resultat. VAD menade han med det?! Fnys.
Med mig hem fick jag en burk med piller. Och studien lär hålla på ett par år, tror jag… Undrar vad det är för piller just jag får? Sockerfria lär de vara, så inte ens sockerpiller är det, ifall det inte är magnesium!
Min byxlösa vecka går mot sitt slut och det är en dag kvar med kjol eller klänning. Jag känner mig just nu så otroligt TRÖTT på att inte ha byxor på mig! Detta är inte jag. Trippa omkring som en prydlig varelse, på det där viset…
Har ett par klänningar som jag kan tänka mig. Även en kjol, men vet verkligen inte. Varför bestämde jag mig överhuvudtaget för att ha byxlöst en hel vecka? Ett infall av variationskänsla, kanske. Suck. Envis är jag, så tänker inte ge upp denna tråkiga tanke… :O
Är trött. Ätit piller och tagit migränmedicin, för att kunna fungera. Ändå satt jag där, utan att säga ifrån. Framför en dator som flimrar. När andra faktiskt kan skriva.
Är det här ett liv? Stressar ihjäl mig, oroar mig för ”alla andra” och hinner inte med. Jag då?!
Tror jag. För de låtar vi ska öva in till nästa gång är samma som vi körde igår… Oops! Nu har jag iallafall övat både sopran och till alla stämmor samtidigt. Rösten har blivit lite klarare på kuppen, det märks att den har legat i träda ett antal år.
Det är roligt att ha börjat i kör och nu övas det inför en konsert som avslutning. Haha, vad spännande!
I övrigt mår jag sådär. För stressad och min kropp protesterar. Ska ha ett föräldramöte, sen SKA jag ta det lugnare. Det här tempot går INTE och jag glömmer och vimsar till det.
You´re the inspiration. Fin låt!
Jag har just gått med i ett slags hälsoprojekt som ska främja måendet under och efter arbetsdagen. Några av oss som är med, kommer att få magnesiumpiller och andra kommer att få låtsaspiller. Sedan fyller vi i små, snabba enkäter så ofta som vi själva väljer.
Jag gjorde först en grundenkät och resultatet var väl inte så där lysande. Har vant mig vid att ha ont och att sova lite, men när man ser det svart på vitt får man sig en liten tankeställare. Iallafall så finns där olika övningar, för avslappning och sömn och stress och allmänt välmående. Superbra!
Luftballongövningen ser jag fram emot att göra så fort jag hinner, men en kort andningsövning har jag hunnit med flera gånger – den tar bara en minut ca:
”Uppfriskande andningsövning
Det ska bli spännande att delta i den här studien och jag hoppas på att få riktiga piller, med magnesium i, för att se om det blir någon skillnad på helheten.
Det googlade jag på och hittade lite information här. Analyserade snabbt mig själv och fastnade för punkterna med stress och för lite vatten, kanske.
” Faktum är att över 50 % rapporterar att de har mardrömmar tämligen ofta, och kvinnor har ofta mardrömmar än män.” Så står det på psykologisk.se och det tror jag stämmer rätt bra. Varför är det så då? Tänker vi kvinnor mer än män, eller hinner vi inte tänka klart under dagarna?
Känner igen mig i en av de tre vanligaste drömmarna: Att tappa tänderna. Långsamt, plågsamt, en efter en, medan ångesten river i bröstet (i sömnen alltså!). Det har jag drömt många gånger… Fast inatt minns jag inte vad det var, mer än att det var orosdrömmar om ett par som står mig nära. Jobbigt att vakna vid halvtre och det är helt mörkt och jag är helt slut efter en otäck mardröm. Jag lade mig och spelade på appen Bästa ordet (Bosse, kallar jag den) och då blev jag trygg och somnade om gott sedan.
Emellanåt brukar jag slå till med en jobbrelaterad stressdröm. Som när jag en gång i tidernas begynnelse var servitris på en nattklubb. Ett jobb som är otroligt fartfyllt och kräver snabba fötter. Det var roligt, men i drömmen hopade sig beställningarna, maten kom aldrig,och gästerna blev arga i sin hunger, eller jag tappade maten på kunden, sprang och sprang och kom inte fram till rätt bord pga en massa glada och fulla gäster i vägen…med mera. Har även drömt mardrömmar om försvunna elever och datorer som inte fungerat, fast inte så ofta som tur är!
Nu är det i allafall en solig dag här i Stockholm. Dottern som just har kommit på besök, håller
på att baka rulltårta. Det verkar bli gott och jag håller på att vakna lite mer. 🙂
Foto från: http://vinylmationkingdom.com/2013/12/16/infinity-blue-sky-nightmare-christmas/ Thanks!
Det fick jag idag. Aldrig varit med om det så här. En enkel sak och jag kunde inte förklara hur man gör. Det stod helt still. Otäckt.
Att inte försöka förlåta. Förlåtelse är förresten stort och också en Livets insikt, en förståelse att något påverkar så att någon faller en aning, tillfälligt. Att det inte är en bild av verkligheten. Inte alla som når upp till det. Oj, många tankar som kommer här ikväll och så ramlar jag på en artikel som är jätteintressant (dottern sover och mannen jobbar sent, så har mycket tid by myself):
Artikeln handlar om hur du blir lycklig -herregud, det vi strävar efter hela tiden. Hur svårt är inte det? Och är vi själva lyckliga, så nog sjutton finns det någon i ens närhet som inte är det och gör att vi blir olyckliga för det. Vad är det som är fel i samhället?
Erik Fernholm heter en man som arbetar med lyckoforskning och det är intressant att ta det av det han har kommit fram till:
” Enligt Erik Fernholm är det i dag alldeles för mycket fokus på individen, självförverkligande och konsumerande, i stället för på gemenskap, tillit, djupa relationer och meningsfullhet.”
Jag tror det ligger en hel del i det här tänkandet. Så mycket yta och duktighet som premieras nuförtiden, den som gapar högst, är supersmal och gärna jättesmart och har god status (Läs:pengar och dyra prylar) och visar det för sin omgivning. Du behöver jättemånga vänner som klickar gilla på dig på nätet, eller kommenterar dina inlägg på olika forum. Mobilen blinkar hela tiden av inkommande sms och samtal och mitt i allt ska det väljas och fokuseras på karriärer och kläder och prylar som gäller… Vilken stress många lever i!
Visserligen kanske jag överdramatiserar, men jag tror ändå att det här är huvudingredienserna i mångas liv numera. Läs Erik Fernholm om hur man blir lycklig. En sak som jag tror på är att le ofta och mycket, att vara vänlig – för du lurar din hjärna om du ler och skrattar för då mår du bättre och dessutom påverkar du kanske din omgivning positivt. Bara det. 🙂
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sa-blir-du-lycklig-och-sa-blir-du-det-inte_8668996.svd?sidan=1
Har varit duktig och skrivit en jobbgrej nu. Känns bra. Tänkte på en sak: Jag måste nog börja läsa andras bloggar lite mer, för just nu vet jag inte vad man skriver i en blogg. Känner mig jättetråkig emellanåt…
Ska köra lite qi gong, men den video jag hittade blev jag bara ännu mer stressad av. Men denna här nedan har så vacker musik och ingen som pratar, så skönt! Den blir det nästa gång.
Madonnans 
Senaste kommentarer